Jag har funderat på hur olika man ser på saker när det gäller oss själva och att man inte riktigt tänker på hur den andre påverkas av situationen. Har man till exempel varit otrogen eller efter långt velande beslutat och valt att inte berätta sanningen för den man gillar för på de viset undvika att såra han/hon men också hoppas hela grejen man gjort skulle tina bort med tiden, eller är det istället en risk man tar för att rödda nuet av omtanke och rädsla. Oftast eller tyvär om man tycker det, så kommer sanningen garanterat ut i slutändan och den tillit som man hade för varan plötsligt fått ett nytt öga som ser de där dåliga sakerna och vägrar blunda för minsta tecken för istället inbilla sig en massa. Nu tvingas man att överväga om man vill välja att våga lita på personen trots de förflutna eller så stänga dörren och börja låtsas som inget hänt.
Ibland önskar man att man inte föll för dom där sakerna som får en flickas hjärta att smälta och kunna undvika samma misstag man en gång gjort trots varningar och påpekelsa av sina vänner. Bara att få flyga högt och slippa allt men man kan inte flyga för evigt.
Den där muren in till hjärtat som sakta steg för steg byggs upp av stenar för varje snesteg och gånger du blivit sårad, och tvingas komma över de. Den blir bara högre och högre, svårare att riva ner för nån man gillar som man så gärna vill släppa in men muren är för stark efter allt och den vill bara skydda dig från de värsta.

Är det då bättre att ta risken, att inte berätta och rädda situationen och hoppas på att de en dag är historia?,tro mig de är en risk!
Eller ska man ta tjuren i hornen, stå för sin handling, berätta, förhoppningsvis bli förlåten och kunna gå vidare. Men som sagt det man inte vet har man inte ont utav? så ett tips, undvik att göra något bakom någons rygg eller något liknande, tänk på den andra för du har suttit i den båten själv en dag och de skapar bara problem och
lögner i sin tur är ingen idé för "alla känner alla".